Hur, var, när?

Mamma sa att alla kommer älska dig, bara du är dig själv.

Jag sitter här, lämnad åt mina egna tankar i mörket, under domdär minutrarna efter att solen sakta krypit ner under täcket och lämnat världen åt sitt kyliga öde. Då ögonen helt enkelt får nöja sig med den strimma ljus skärmen från min dator ger ifrån sig, eftersom glödlampan i taket slockande för sisådär 3 veckor sedan och jag inte har tagit uti med detta än(Snart, jag lovar). För en timma sen var det ljust, vad hände egentligen? Jag tog det för givet att solen skulle stanna som högst på himlen och vaka över mig tills jag äntligen vågat mig i säng. Jag var tillochmed oförskämd nog att reta mig på den, påstå att den stack mig i ögonen och värmde mig lite för mycket. Och sen försvann den bara. Precis som allt annat, det bara rycktes bort under fötterna på mig och jag blev lämnad i något sorts vakum, utan att veta om jag skulle simma mot skyn eller nedåt, mot den plats jag tidigare stod. Så istället för att göra mitt val hänger jag kvar och bara väntar, utan att veta höger eller vänster. Det fanns människor vid min sida alldeles nyss, men dom har redan gjort sitt val och begett sig av. Jag är lämnad ensam i ett vakum av beslutsångest och felix snabbmatsportioner.

I måndags gjorde jag debut på samhäll, och idag lämnade jag in min skåpsnyckel och tog farväl. Hoppade av, kan man väl säga. Och nu? Jag vet inte. Jag var naiv nog att tro att bara man gör som man vill så får man som man vill. Det kanske är dags att växa upp, klippa sig och skaffa sig ett jobb som min bror skulle uttryckt det. Varför gör du inte det då? Jag vet inte. Gud gav mig änglavingar och jag har inte ens provat dom än. Dom gav mig en blankett och bad mig välja min framtid, och fort ska det gå. Men jag vet ju inte, jag har ju ingen aning om vad eller vart jag vill. Jag vet bara vad jag inte vill, jag vill inte bli ensam kvar här när alla andra prövar sina vingar. Jag vill inte jobba 9 till 5 på ett arbete jag hatar i 40 år. Jag vill inte bli som alla andra.

Dom brukade fråga mig vad jag ville bli när jag blev stor, jag kunde aldrig riktigt svara. Och "lycklig" var tydligen inte ett godkänt svar. Jag låg sömndrucken imorse och tittade förstrött på nyhetsmorgon. Dom intervjuade Usian Bolt, ni vet, killen som precis slog världsrekord på 100 meter. Dom frågade han hur han blivit så framgångsrik, och han svarade att han helt enkelt föddes snabb. Då blev jag arg.. Avundsjuk. Jag vill också veta vad jag ska göra. Det är konstigt tycker jag, att man bara är placerad här på jorden utan något syfte alls. Man bara finns. Välj själv säger dom, men hur ska jag veta vad jag vill göra för resten av mitt liv? Hur ska jag veta om jag vill sälja aktier eller köra lastbil om 30 år. Kan jag inte bara vara? Nej, det går inte för sig. Nu bestämmer du dig, annars så dör du fattig och ensam med en socialbidargscheck i näven.


*Jag sökte media på John Bauer i Uddevalla nu. Tänk att gå in där och instinktivt känna att man hittat rätt. Det vore fint :-).