Tomma ord

Konsten att älska ett meningslöst liv.

Är man malplacerad och missnöjd om man skulle byta det här livet för ett annat?
För jag känner mig inte malplacerad, jag är inte exceptionellt missnöjd per se, tvärtom, jag är tämligen till ros med vad som mig givits. Självklart finns det mer att önska av livet, men jag tror vi är gjorda på det viset. Jag resonerar som så att om människor helt saknar problem så sprider vi skorpsmulor i hovbädden. Vi mår bäst med lite depp i baktanke. Då har vi något att jämnföra med när det är som bäst. Således, mitt liv är funktionellt och relativt hyvens mestadels.

Men, av någon orsak, varje gång jag slår upp en historia bok och blickar över sida efter sida av Great Wars, Great Depressions, revolutioner och genombrott så blir mitt åh så glamourösa liv grått som polen. Vi har inget. Jag är född till en värld av perfekta illusioner, med fina saker kan bara halva dig bli nöjd. Jag vill sätta mig i en vikingabåt och åka hamn till hamn, plundra och bränna byar. Jag vill känna att jag lever. Jag vill tjäna under Napoleon med en hunds lojalitet, och jag vill bli glad för varje brödbit jag blir given. Jag vill tacka en gud jag inte ens tror finns för varje måltid, jag vill leva.

Vårat Great War är mot oss själva, och våran stora deperession är våra liv. En fullständigt överflödig generation som inte fyller ett halvt A-4a i historiaböckerna, så vi tvingas skära oss, vi hoppar från broar och vi dödar våra klasskamrater med automatvapen. Varför har jag ingen svuren fiende? Varför blir jag lycklig av ting? Jag är infekterad med något än värre än digerdöden, babylonsjukan.

Era odugliga jävlar, nu ska jag bestiga ett berg.