Hur, var, när?

Mamma sa att alla kommer älska dig, bara du är dig själv.

Jag sitter här, lämnad åt mina egna tankar i mörket, under domdär minutrarna efter att solen sakta krypit ner under täcket och lämnat världen åt sitt kyliga öde. Då ögonen helt enkelt får nöja sig med den strimma ljus skärmen från min dator ger ifrån sig, eftersom glödlampan i taket slockande för sisådär 3 veckor sedan och jag inte har tagit uti med detta än(Snart, jag lovar). För en timma sen var det ljust, vad hände egentligen? Jag tog det för givet att solen skulle stanna som högst på himlen och vaka över mig tills jag äntligen vågat mig i säng. Jag var tillochmed oförskämd nog att reta mig på den, påstå att den stack mig i ögonen och värmde mig lite för mycket. Och sen försvann den bara. Precis som allt annat, det bara rycktes bort under fötterna på mig och jag blev lämnad i något sorts vakum, utan att veta om jag skulle simma mot skyn eller nedåt, mot den plats jag tidigare stod. Så istället för att göra mitt val hänger jag kvar och bara väntar, utan att veta höger eller vänster. Det fanns människor vid min sida alldeles nyss, men dom har redan gjort sitt val och begett sig av. Jag är lämnad ensam i ett vakum av beslutsångest och felix snabbmatsportioner.

I måndags gjorde jag debut på samhäll, och idag lämnade jag in min skåpsnyckel och tog farväl. Hoppade av, kan man väl säga. Och nu? Jag vet inte. Jag var naiv nog att tro att bara man gör som man vill så får man som man vill. Det kanske är dags att växa upp, klippa sig och skaffa sig ett jobb som min bror skulle uttryckt det. Varför gör du inte det då? Jag vet inte. Gud gav mig änglavingar och jag har inte ens provat dom än. Dom gav mig en blankett och bad mig välja min framtid, och fort ska det gå. Men jag vet ju inte, jag har ju ingen aning om vad eller vart jag vill. Jag vet bara vad jag inte vill, jag vill inte bli ensam kvar här när alla andra prövar sina vingar. Jag vill inte jobba 9 till 5 på ett arbete jag hatar i 40 år. Jag vill inte bli som alla andra.

Dom brukade fråga mig vad jag ville bli när jag blev stor, jag kunde aldrig riktigt svara. Och "lycklig" var tydligen inte ett godkänt svar. Jag låg sömndrucken imorse och tittade förstrött på nyhetsmorgon. Dom intervjuade Usian Bolt, ni vet, killen som precis slog världsrekord på 100 meter. Dom frågade han hur han blivit så framgångsrik, och han svarade att han helt enkelt föddes snabb. Då blev jag arg.. Avundsjuk. Jag vill också veta vad jag ska göra. Det är konstigt tycker jag, att man bara är placerad här på jorden utan något syfte alls. Man bara finns. Välj själv säger dom, men hur ska jag veta vad jag vill göra för resten av mitt liv? Hur ska jag veta om jag vill sälja aktier eller köra lastbil om 30 år. Kan jag inte bara vara? Nej, det går inte för sig. Nu bestämmer du dig, annars så dör du fattig och ensam med en socialbidargscheck i näven.


*Jag sökte media på John Bauer i Uddevalla nu. Tänk att gå in där och instinktivt känna att man hittat rätt. Det vore fint :-).

sofia

Får bli en bild på min syster också bara för att hon gjort mig till den jag är (om det nu är positivt, haha.) och för att hon fyller 24 idag! Grattis :)

The Coffeebreakers!

När man lever sida vid sida med en generation som skär sig i armarna och lever i fiktiva animerade världar är det svårt att hålla hoppet vid liv. När band som Jonas Brothers får se röken av ett skivkontrakt väcks farhågorna om att musikens utveckling har stagnerat, om inte börjat gå bakåt. När man blir nödsakad att ta ett hopp på 50 år i tiden för att hitta musik som faller en i smaken är det lätt att misströsta. Men ibland väcks en liten gnista hopp, som fyller en med värme och befriar en från det vemod som är 90-talistens vardag. The Coffeebreakers lyckas med just detta.


Än en gång har historien bevisat att musicerande inte har någon åldersbegränsning och att något gott kan födas ur en generation som är uppväxt med Britney i lurarna. Jag steg in på Magasin15 med min kompanjon Jesper och visste inte riktigt vad jag hade att vänta. Jag var beredd på det värsta, men vad jag istället snubblade över var en oslipad diamant. Den trånga scenen och de högst alternativa personligheterna som stångades framför scen gjorde inte detta talangfulla band rättvisa. Omständigheterna och förutsättningarna hade kunnat vara betydligt bättre, men Coffeebreakers gjorde det bästa av situationen. Jag sneglade över på en jämnårig med tuppkamm och jeansjacka som såg ut som något hämtat ur en 80-talsfilm och tänkte tanken "Pärlor för svin".

Om det finns någon som helst rättvisa i världen är det bara en tidsfråga innan The Coffeebreakers blir uppmärksammade för vad dem är, en sista vacklande utpost av hopp i slaget mot massproducerad skräpmusik. Om det finns någon som helst rättvisa kommer vi en dag få se våra klasskamrater ta världen med storm, och efter den här recensionen måste jag rimligtvis ha köpt mig en plats i logen?

Ärligt talat, ni var jätteduktiga :-)

123

I helgen är jag ensam. Vad ska man hitta på?

The love-able fuckup

Helgen började katastrofalt men räddades av ett nattligt äventyr som tog mig till exotiska svunna platser såsom Öxnered och Blåsut. Och nykter var jag också för den delen. På lördagen åtminstone, bättre nykter lördag får man leta länge efter. Sämre berusad Fredag får man drömma om. Inget ont om festen i sig, den började förvånadsvärt bra med en sällsam blandning av tveksamma klasspersonligheter. Folket var bra, musiken var bra, drickat var gott. För gott... Alldeles alldeles för gott, och efter klockan 9 eller så är kvällen dimmiga minnesfragment jag skulle kunna klara mig utan. Ett riktigt textbokexempel på hur man inte ska gå till väga. Så jävla smidig är jag...

Jag har glömt vem som myntade vad, men det sägs att man ska tappa kontrollen ibland. Det stämmer säkert. En erfarenhet rikare, ett par godtroget efterföljda principer fattigare. Kvällen gav mig åtminstone en ovärderlig insikt som jag trots min kroniska lättja ska försöka ta vara på. Att festa är och förblir ett tidsfördriv som med det rätta umgänget överträffar det mesta. Men man ska inte göra det till en personlighet. Jag har "Vänner" jag aldrig träffat nykter. Drinkblandaren, festfixaren, kärt barn har många oönskade namn. Jag vill vara mer än så, jag är extremt trött på att vara The Loveable Fuck-up i alla grupperingar. Om ni bara känner mig som någon som spenderar sina helger på fjortisfester, känner ni mig verkligen då?

Jag älskar att festa. Jag älskar att med ett par väl valda vänner se en film, samtala om livet och bada på sommaren. Jag tror det iallafall, men jag har glömt bort hur man gör. Dom säger att potential det har jag gott om, men vad ska med det till om man ändå inte kan förvalta den? Jag är hellre en glasklar idiot än ett missförståt geni. Från och med idag lovar jag mig själv att vara den jag är, eller vill vara och kan vara. Så jag borde nog gå och lägga mig, jag har lite att jobba igen i matten imorgon :-o.


*** Jag skriver för mig själv ibland. Hata gärna =) <3

K2

Något av den här kalibern kan vi väl hoppas på hos Johan i helgen :-D Notera random pistol i bakrunden? HEJ?


VEM VÅGAR KOMMA? :D

one and only

Saknar dig och våra minnen kingen!
Saknar någon som säger vad dom tycker och skiter i vad andra tänker om dem.






Bilden bjuder jag på flickor (-;