The Coffeebreakers!

När man lever sida vid sida med en generation som skär sig i armarna och lever i fiktiva animerade världar är det svårt att hålla hoppet vid liv. När band som Jonas Brothers får se röken av ett skivkontrakt väcks farhågorna om att musikens utveckling har stagnerat, om inte börjat gå bakåt. När man blir nödsakad att ta ett hopp på 50 år i tiden för att hitta musik som faller en i smaken är det lätt att misströsta. Men ibland väcks en liten gnista hopp, som fyller en med värme och befriar en från det vemod som är 90-talistens vardag. The Coffeebreakers lyckas med just detta.


Än en gång har historien bevisat att musicerande inte har någon åldersbegränsning och att något gott kan födas ur en generation som är uppväxt med Britney i lurarna. Jag steg in på Magasin15 med min kompanjon Jesper och visste inte riktigt vad jag hade att vänta. Jag var beredd på det värsta, men vad jag istället snubblade över var en oslipad diamant. Den trånga scenen och de högst alternativa personligheterna som stångades framför scen gjorde inte detta talangfulla band rättvisa. Omständigheterna och förutsättningarna hade kunnat vara betydligt bättre, men Coffeebreakers gjorde det bästa av situationen. Jag sneglade över på en jämnårig med tuppkamm och jeansjacka som såg ut som något hämtat ur en 80-talsfilm och tänkte tanken "Pärlor för svin".

Om det finns någon som helst rättvisa i världen är det bara en tidsfråga innan The Coffeebreakers blir uppmärksammade för vad dem är, en sista vacklande utpost av hopp i slaget mot massproducerad skräpmusik. Om det finns någon som helst rättvisa kommer vi en dag få se våra klasskamrater ta världen med storm, och efter den här recensionen måste jag rimligtvis ha köpt mig en plats i logen?

Ärligt talat, ni var jätteduktiga :-)