När man lever sida vid sida med en generation som skär sig i armarna och lever i fiktiva animerade världar är det svårt att hålla hoppet vid liv. När band som Jonas Brothers får se röken av ett skivkontrakt väcks farhågorna om att musikens utveckling har stagnerat, om inte börjat gå bakåt. När man blir nödsakad att ta ett hopp på 50 år i tiden för att hitta musik som faller en i smaken är det lätt att misströsta. Men ibland väcks en liten gnista hopp, som fyller en med värme och befriar en från det vemod som är 90-talistens vardag. The Coffeebreakers lyckas med just detta.
Än en gång har historien bevisat att musicerande inte har någon åldersbegränsning och att något gott kan födas ur en generation som är uppväxt med Britney i lurarna. Jag steg in på Magasin15 med min kompanjon Jesper och visste inte riktigt vad jag hade att vänta. Jag var beredd på det värsta, men vad jag istället snubblade över var en oslipad diamant. Den trånga scenen och de högst alternativa personligheterna som stångades framför scen gjorde inte detta talangfulla band rättvisa. Omständigheterna och förutsättningarna hade kunnat vara betydligt bättre, men Coffeebreakers gjorde det bästa av situationen. Jag sneglade över på en jämnårig med tuppkamm och jeansjacka som såg ut som något hämtat ur en 80-talsfilm och tänkte tanken "Pärlor för svin".
Om det finns någon som helst rättvisa i världen är det bara en tidsfråga innan The Coffeebreakers blir uppmärksammade för vad dem är, en sista vacklande utpost av hopp i slaget mot massproducerad skräpmusik. Om det finns någon som helst rättvisa kommer vi en dag få se våra klasskamrater ta världen med storm, och efter den här recensionen måste jag rimligtvis ha köpt mig en plats i logen?
Ärligt talat, ni var jätteduktiga :-)
tisdag 17 mars 2009
måndag 16 mars 2009
söndag 15 mars 2009
The love-able fuckup
Helgen började katastrofalt men räddades av ett nattligt äventyr som tog mig till exotiska svunna platser såsom Öxnered och Blåsut. Och nykter var jag också för den delen. På lördagen åtminstone, bättre nykter lördag får man leta länge efter. Sämre berusad Fredag får man drömma om. Inget ont om festen i sig, den började förvånadsvärt bra med en sällsam blandning av tveksamma klasspersonligheter. Folket var bra, musiken var bra, drickat var gott. För gott... Alldeles alldeles för gott, och efter klockan 9 eller så är kvällen dimmiga minnesfragment jag skulle kunna klara mig utan. Ett riktigt textbokexempel på hur man inte ska gå till väga. Så jävla smidig är jag...
Jag har glömt vem som myntade vad, men det sägs att man ska tappa kontrollen ibland. Det stämmer säkert. En erfarenhet rikare, ett par godtroget efterföljda principer fattigare. Kvällen gav mig åtminstone en ovärderlig insikt som jag trots min kroniska lättja ska försöka ta vara på. Att festa är och förblir ett tidsfördriv som med det rätta umgänget överträffar det mesta. Men man ska inte göra det till en personlighet. Jag har "Vänner" jag aldrig träffat nykter. Drinkblandaren, festfixaren, kärt barn har många oönskade namn. Jag vill vara mer än så, jag är extremt trött på att vara The Loveable Fuck-up i alla grupperingar. Om ni bara känner mig som någon som spenderar sina helger på fjortisfester, känner ni mig verkligen då?
Jag älskar att festa. Jag älskar att med ett par väl valda vänner se en film, samtala om livet och bada på sommaren. Jag tror det iallafall, men jag har glömt bort hur man gör. Dom säger att potential det har jag gott om, men vad ska med det till om man ändå inte kan förvalta den? Jag är hellre en glasklar idiot än ett missförståt geni. Från och med idag lovar jag mig själv att vara den jag är, eller vill vara och kan vara. Så jag borde nog gå och lägga mig, jag har lite att jobba igen i matten imorgon :-o.
*** Jag skriver för mig själv ibland. Hata gärna =) <3
Jag har glömt vem som myntade vad, men det sägs att man ska tappa kontrollen ibland. Det stämmer säkert. En erfarenhet rikare, ett par godtroget efterföljda principer fattigare. Kvällen gav mig åtminstone en ovärderlig insikt som jag trots min kroniska lättja ska försöka ta vara på. Att festa är och förblir ett tidsfördriv som med det rätta umgänget överträffar det mesta. Men man ska inte göra det till en personlighet. Jag har "Vänner" jag aldrig träffat nykter. Drinkblandaren, festfixaren, kärt barn har många oönskade namn. Jag vill vara mer än så, jag är extremt trött på att vara The Loveable Fuck-up i alla grupperingar. Om ni bara känner mig som någon som spenderar sina helger på fjortisfester, känner ni mig verkligen då?
Jag älskar att festa. Jag älskar att med ett par väl valda vänner se en film, samtala om livet och bada på sommaren. Jag tror det iallafall, men jag har glömt bort hur man gör. Dom säger att potential det har jag gott om, men vad ska med det till om man ändå inte kan förvalta den? Jag är hellre en glasklar idiot än ett missförståt geni. Från och med idag lovar jag mig själv att vara den jag är, eller vill vara och kan vara. Så jag borde nog gå och lägga mig, jag har lite att jobba igen i matten imorgon :-o.
*** Jag skriver för mig själv ibland. Hata gärna =) <3
onsdag 11 mars 2009
K2
tisdag 10 mars 2009
one and only
söndag 1 mars 2009
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)